alalollo.blogg.se

Som fritidsledarna efter den där ödesdigra kvällen när Louise kommit hem efter simträningen och fått veta att två av hennes bästa vänner mist livet i en bilolycka.

– Som lärare har man vissa manualer att följa. Men fritidsledarna kunde vara på vår nivå på ett helt annats sätt, säger hon.

Då, 15 år ung, bestämde sig Louise för att bli fritidsledare. 

Under den här perioden i livet var hon fullt upptagen med att träna och simma sig runt Sverige i olika tävlingar. Som vuxen kan hon ibland stanna upp och tänka med full tacksamhet på sina föräldrar som alltid ställde upp för henne.

–Den ena körde till tävlingen och den andra väntade därhemma med maten. Jag tror inte ens att jag reflekterade över att det skulle vara jobbigt att pipa iväg till Stockholm en helg och tillbringa hur många timmar som helst i en simhall.

Hur som helst är den där tiden som simmare något som har präglat den vuxna Louise. För det är ju som hon säger; det som är ens hela liv när man är 13, 14 år, det följer med på den fortsatta färden. Både vad gäller människor och värderingar.

För henne var det till exempel nästan självklart att bli simtränare/simskolelärare när hon själv lagt av simningen i 15-årsåldern. En viktig uppgift, men tyvärr inte alltid tacksam, vilket hon tror är en förklaring till att många föreningar har svårt att få tag i duktiga, ideella ledare.

– Jag var i simhallen tre kvällar i veckan och så tävlingarna på det. Till slut kände jag att jag ville göra något annat av min tid.

När Louise själv slutade tävlingssimmagjorde hon misstaget många hårt tränande ungdomar gör de när de har slutat med sin idrott. Hon fortsatte att äta.

Kilo las på kilo. Louise försökte banta emellanåt, men insåg inte hur stor hon faktiskt blivit.

Så en kväll för nästan exakt fyra år sedan på väg till en julfest med jobbet, fick hon nog. Då hade hon mått dåligt ett tag och kände sig aldrig riktigt fin.

I högarna med provade kläder, rasade allt. Louise minns hur hon grät där hon satt på golvet. Men också hur något annat vaknade till liv.

– Först kändes det som om någon hade dragit ner rullgardinen mitt framför ögonen på mig. Sedan visste jag att jag inte ville vara där jag var, och att jag aldrig mer skulle komma tillbaka.

106 kilo tung satte hon målsiffran; 70 kilo.

– Egentligen var det lite dumt. Det finns ju inget som säger att jag blir lyckligare bara för att jag väger 68 kilo eller 70 kilo. Det hade kanske varit bättre med en målbild. 

Men det funkade. Första månaden gick hon ner tio kilo, och på 36 veckor minskade Louise med lika många kilo.

Den stora skillnaden mot tidigare försökvar att hon hade bestämt sig för att verkligen göra en livsstilsförändring – i stället för att tro att en viktminskning är något man kan fixa på några veckor och sedan fortsätta som om inget hade hänt.

Hon började med att läsa på allt hon kom över om mat som man mår bra av och köpte en matdagbok. På nyårsafton åt hon sin sista chokladkaka med grädde.

Men pratade inte om det.

– Det där med vikt har så många tabun. Jag ville ju inte gå ner i vikt för att bli snyggare eller något sådant. Jag ville bara må bra, säger Louise, som tror att hon någonstans var mest rädd för att misslyckas.

Den tredje veckan uppsökte hon gymmetför första gången. Klockan sex på morgonen så att ingen annan skulle se henne. Då hade hon redan tagit bort de snabba kolhydraterna, som i mjöl och socker. Och märkte direkt av en extrabonus utöver viktminskningen; hur bra hon mådde och hur roligt det är att laga bra mat. 

– Det blev en riktig kick. Ju mer jag krigade på gymmet, desto roligare blev det.

Ett sätt att boosta sig själv var att träffa likasinnade på Instagram, de som också krigade så att tårarna stundtals sprutade på gymmet. De som var på riktigt, som var samma personer som tidigare men som hade bestämt sig för förändra sina liv.

Själv har Louise 8 000 följare. Hon vill gärna tro att det är för att hon ger andra i den situationen hon var förut inspiration och hopp om att en positiv förändring kan vara bestående.

– Jag är ett nyårslöfte som håller, skojar hon.

I en av sina två bloggar skriver hon mycket om mat. Så mycket att många hon träffar på gymmet tror att hon bara är mat och träning. Och visst tränar hon mellan sju och tio pass i veckan, men en del skulle kanske ändå bli förvånade om de fick höra att Louise varvar sin tid mellan jobbet med fritidsbarnen, på gymmet - och som deltidsbrandman.

Det skulle hon själv ha blivit om någon hade sagt det till henne för två år sedan.

– Jag har ju aldrig drömt om att bli brandman eller något sådant. Men en kompis var deltidare och hon tyckte att jag skulle söka.

Då trodde Louise aldrig att hon skulle klara de tuffa fystesterna, men tänkte att det kunde vara kul att se om hon gjorde det ändå.

Det gjorde hon. Nu är hon sedan ett halvår tillbaka färdigutbildad och begåvad med något ännu mer otroligt (enligt henne själv): Nämligen ett lastbilskörkort.

Under en vecka av tre har hon dygnet-runt-jour. Det innebär att hon vilken tid som helst på dygnet kan bli kallad till större olyckor och bränder, eller satt att hålla ställningarna på stationen när den fasta styrkan åker på mindre larm. 

Att rätt som det är släppa allt hon har för händerna och lämna fritidsgården, är inga problem. Jobbarkompisarna har stor förståelse.

– Man får ju lägga schemat så att jag inte öppnar eller stänger den veckan, och i gengäld får jag räkna med att ställa upp de andra veckorna, säger Louise, som dock kan tycka att det är skönt när jourveckan är över och hon kan träna på andra ställen än på gymmet.

– Då spritter det i benen. Det första jag gör när jag klickat bort mig är att ge mig ut på ett långpass. Det är en sådan frihetskänsla att springa med vinden i ansiktet, säger hon och konstaterar att när det handlar om att vara den personen som gör det extra för sina medmänniskor har hon hittills inte tvekat. Och hon tror inte att hon kommer att göra det i framtiden heller.

När larmet går är Louise Johansson redo, vare sig det handlar om att klippa upp bilar med svårt skadade, i värsta fall döende, människor i, dyka efter livlösa kroppar eller som rökdykare ge sig in i brinnande byggnader.

– Det är klart att adrenalinet rusar och man har bra pump i kroppen, man vet ju inte vad man ska hamna i. Men jag tänker inte på det innan vi åker i väg. Vi är ett gott gäng och jag känner mig trygg med att vi löser de situationer vi hamnar i, säger hon.